”Social hållbarhet och stadsutveckling”– –”det politiska, det praktiska och den byggda miljön.” Det är titeln på en liten skrift som jag gjorde för några år sen. Det var ett uppdrag från Stiftelsen Arkus. De ville ha en skrift– –om social hållbarhet i relation till stadsutvecklingen. En skrift riktad till arkitekter och så. Framför allt ville de ha litteraturtips. Mer kunskap om social hållbarhet. Det är en tunn liten skrift med korta tematiska texter– –med litteraturtips för varje tema. Den är ju inte en heltäckande kunskapsöversikt– –men en utgångspunkt för ett fortsatt samtal om– –hur man som arkitekt eller företagare i byggbranschen– –arbetar med social hållbarhet i relation till arbetet med stadsutveckling. Vad gör vi redan och vad kan vi göra? Tanken med titeln var också att betona social hållbarhet– –som ett politiskt begrepp på ett politikområde, om ock spretigt– –och att man kan prata om olika sätt att jobba med det här i praktiken. Och då kopplat till den byggda miljön och stadens utformning. För mig är social hållbarhet framför allt ett perspektiv. Vad ser jag i stadsplaneringen ur perspektivet social hållbarhet? På vilket sätt kan det som görs kallas ett socialt hållbarhetsarbete? Var ser man kopplingarna mellan det man bygger och socialt liv? En gigantisk fråga i grunden– –men om man börjar prata om vad social hållbarhet är– –eller om man tittar på staden genom social hållbarhetsglasögon– –så kan man börja ett sånt samtal. Så det är både policyord, som finns i det offentliga samtalet– –och i policy på olika sätt, och ett perspektiv. Här har jag bara kort listat några skrifter som jag varit med och gjort– –på det här temat och som på ett sätt illustrerar– –att man kan närma sig den här frågan på olika sätt. Den första skriften kom ur en uppfattning då– –att det inte pratades tillräckligt om den sociala dimensionen av hållbarhet– –och behovet av att sociala och ekonomiska dimensioner hopkopplades. Den andra skriften, som jag ska utgå från idag– –”Social hållbarhet och stadsutveckling”… Där var utgångspunkten en annan. Nu pratar vi om just social hållbarhet och stadsutveckling. Att liksom lära arkitekter– –och andra inom det området mer om sociala aspekter av hållbarhet. Den tredje skriften hade ett mer nordiskt perspektiv. Jag försökte göra en koppling till den nordiska välfärdsmodellen. Frågan om medborgarinflytande– –den lokala kontextens betydelse och bostadspolitik. Den sista skriften, om nordisk stadsplanering– –kom till i samband med ett uppdrag för en nordisk myndighet. Ett slags kunskapsutbyte mellan de nordiska länderna– –i fråga om universell design i stadsplanering. Jag har också jobbat med projekt om medborgardialoger i samhällsplanering. Också ett sätt att hantera sociala hållbarhetsaspekter i samhällsplanering. Att man betonar demokrati och medborgarinflytande. Men det finns många sätt att närma sig sociala hållbarhetsfrågor i stadsutveckling. Om man är intresserad, kan man leta upp de här skrifterna och läsa mer. Men den första skriften om socioekologisk stadsutveckling– –den kom sig ur ett arbete finansierat av ”Delegationen för hållbara städer”. Det projektet började 2010 och då var utgångspunkten– –att det inte pratades nog om social hållbarhet. Det förbisågs. Sen, när jag 2017 gjorde skriften åt Stiftelsen Arkus– –då pratade man plötsligt väldigt mycket om social hållbarhet. Vad betyder det? Ett svar på frågan… Nej, inte på den frågan– –men en orsak till att man ställer frågan är– –att det här är ett buzzword nuförtiden. Frågor paketeras som sociala hållbarhetsfrågor: På konferenser och seminarier, i varenda detaljplan och översiktsplan– –förhåller man sig på olika sätt till social hållbarhet– –på många olika sätt. En anledning är ju att våra städer är segregerade. Uppdelade efter klass, inkomst och status. Det finns både fysiska och sociala gränser och barriärer. Rumslig segregering och stigmatisering. Därför måste vi prata om social hållbarhet. En annan anledning är att det i relation till hållbar utveckling– –har blivit uppenbart att miljötekniska lösningar på hållbarhetsutmaningar– –har sina begränsningar. T.ex. att bara vissa har råd och resurser att använda miljötekniska lösningar– –i sitt vardagsliv eller i vissa länder på jordklotet. Och också att hållbarhet är förknippat med värderingar och beteenden– –så vi medborgare måste förändra vårt beteende– –och ges lika möjligheter, trots olika situationer och resurser. Det blir då en fråga om makt och rättvisa– –i relation till att kunna leva ett hållbart liv och bygga ett hållbart samhälle. Det är väl några anledningar till att det här nu är på agendan. Att man ser segregation– –och miljötekniska lösningars begränsningar. Social hållbarhet är kopplad till stadsutveckling– –men det handlar ju om frågor med många fler aktörer och flera verktyg. Man kan inte bygga social hållbarhet enbart på specifika fysiska strukturer. Ett torg är inte automatiskt en väl fungerande mötesplats. Ett bostadsområde är inte automatiskt tillgängligt för alla. Men stadsbyggande kan ändå ses som en del av ett socialt arbete– –som kan skapa engagemang och lokal identitet och mötesplatser– –och kan utföras i dialog och samverkan med stadens invånare. En sak som man kan se– –i hur begreppet social hållbarhet ges mening idag, det är… Vi pratade inte så mycket om social hållbarhet för tio år sen– –men det vi pratar om i relation till just det är ju så mycket nya frågor. Det är inte först de senaste tio åren– –som vi börjat fokusera på jämställdhet– –integration, social rättvisa, barnperspektiv. Eller omsorgens roll i samhällsplaneringen. Det har ju i alla fall i vår del av världen varit av betydelse länge. Det finns en massa fackkunskap– –inom socialt arbete och lokalt föreningsliv med mera. Men nu ramas det in som social hållbarhet. I ett nordiskt perspektiv tycker jag att man kan se– –så som social hållbarhet ges mening– –har mycket sina rötter i välfärdsstaten. I ett slags… Det finns kopplingar till begreppet samhällsplanering, som faktiskt… Jag vet inte vilket ord man använder i alla länder på jordklotet– –men i de nordiska länderna har vi begreppet samhällsplanering. I engelskspråkiga länder pratar man om urban regional planning– –eller town and country planning. Inte det breda begreppet ”samhällsplanering”. Det är nog ett väldigt nordiskt välståndsbegrepp– –och liknar det vi idag kallar social hållbarhet. Det tycker jag är intressant. Samtidigt som social hållbarhets- diskursen av idag– –ju finns i en helt annan kontext än uppbyggandet av välfärdsstaten. Det kan man fundera över. Dels finns uppfattningen att social hållbarhet ska handla om… …framför allt bör handla om svaga gruppers behov. Och så finns det uppfattningen– –att det borde handla om beteende- förändringar hos dem med resurser. I ett svenskt och nordiskt sammanhang tycker jag att man kan relatera det här– –dels till ett problemorienterat synsätt– –rörande segregation och sociala orättvisor i den befintliga staden– –dels till en mer positiv berättelse om nybyggda stadsdelars grönska– –och superparkeringar och sociala mötesplatser. Det kan kanske vara svårt att se kopplingen– –mellan insatser i ett ”problemområde”– –och marknadsföringen av väldesignade nya stadsdelar. Jag tycker att vi bör prata om båda de sakerna. Det ena utesluter inte det andra. Socialt hållbarhetsarbete handlar inte bara om problemlösande åtgärder– –utan också om vilka förutsättningar vi skapar i nya stadsdelar. För staden som helhet. För mig är det viktigt att utgå ifrån att social hållbarhet handlar om hela staden. Om både de resurssvaga och de resursstarka. Och både om problemområden och exklusiva områden– –befintlig bebyggelse och planerna för ny. Sen tar det sig olika form beroende på plats, kontext– –och på andra sätt. När jag har närmat mig och försökt förstå begreppet social hållbarhet– –ges det ju väldigt mycket olika mening. När jag har försökt hitta kärnan– –eller vad de olika definitionerna av begreppet har gemensamt– –tänker jag att det är ett rättviseperspektiv som är kärnan. Rättvis tillgång till bostäder och service, grönska, natur, utbildning och arbete– –och möjlighet till inflytande. Själva begreppet ”social hållbarhet” är ett politiskt begrepp– –och det kan vara politiskt laddat. Dels för att det är ett policybegrepp, ett signalord– –och ett paraplybegrepp för ett spretigt politikområde– –men i diskussioner om begreppet– –är man fort inne på rättvisa och solidaritet, rätten till staden. Det blir en politisk diskussion, Och jag tänker att det här policybegreppet är viktigt. Inte för att det pekar på något nytt– –utan för att det kan hjälpa politik och praktik att ta sociala hänsyn– –om det finns där som en rubrik. Men samtidigt är det svårt att vara motståndare till social hållbarhet. Det kan framstå som neutralt eller mer beskrivande– –samtidigt som det också kan laddas. Man brukar säga att social hållbarhet sätter människan i centrum– –till skillnad från ekologisk hållbarhet– –som inkluderar hänsyn till djur och natur för sin egen skull– –inte bara för människans. Men social hållbarhet handlar om mänskligt liv och människors tillvaro. Det gör det också föränderligt över tid, eftersom vi människor förändras. Det är ofta platsspecifikt, hur har vi det just här? Vad är social hållbarhet just här? Mer lokalt än globalt. Betydelsen är kanske lättare att förstå, om man tänker lokalt. Det är svårt att sätta in i ett globalt sammanhang. Vi har ett antal rader här där det står: ”En stad med samspel och möten, ett fungerande vardagsliv”– –”identitet och upplevelse, hälsa och gröna stadsmiljöer, trygghet, öppenhet.” Figuren är från Göteborgs stad och flera år gammal– –men den illustrerar fortfarande ganska bra– –vad social hållbarhet kan betyda vid samhällsplanering och stadsutveckling. Sen delar de upp det i olika geografiska skalor. Byggnadsnivå eller närmiljö, stadsdel, stad och region… På en konferens för flera år sen hade man den här figuren som en matta. Man fick ställa sig på en ruta. Vad betyder trygghet och öppenhet? På regional nivå? Eller är det identitet och upplevelse i närmiljöperspektivet? Eller vad kan ett fungerande vardagsliv innebära på stadsdelsnivå? De definierar inte begreppet ”social hållbarhet”. Figuren säger ju inte vad som fyller en sammanhållen stad med betydelse– –eller vad trygghet är– –men den är ändå en utgångspunkt för en diskussion. Den belyser också att det kan vara olika på olika geografiska skalor. Jag försökte för ett antal år sen att ta reda på– –vad ges social hållbarhet för mening i litteratur, forskning, policy… Här har jag bara listat en mängd olika sätt– –som social hållbarhet ges mening i olika sammanhang. Det kan handla om lokal gemenskap, trygghet, trivsel, service, sysselsättning– –integration, demokrati, samverkan, inkludering– –att överbrygga barriärer – fysiska, sociala, kulturella och ekonomiska. Tillgänglighet, hälsa, lokala resurser… Jag ville bara illustrera… Det kan vara svårt att prata om social hållbarhet. Vi kan tänka på eller mena olika saker. Och i nästa steg, hur ska man mäta det här och planera för eller emot? På olika sätt. Vad är, hur mäter vi, livskvalitet, hälsa, inflytande? Det är inte självklart. Många olika indikatorer kan vara relevanta. Och används i olika sammanhang. Ibland pratar man om kvarboendegrad. Hur länge bor vi kvar i en stadsdel eller ett bostadsområde? Trivsel säger något om lokalt engagemang eller lokala nätverk. Eller ska man mäta kommunens antal medborgardialoger om stadsplanering? Eller ska man mäta någon form av folkhälsotal eller valdeltagande? Jag menar inte att vi måste ena oss och bestämma oss… Att vi i Sverige har bestämt att social hållbarhet ska vi ha här och här. Utan att direkt prata om social hållbarhet kan man argumentera för– –varför man valt att mäta det på ett visst sätt. I sin bransch, i sitt projekt eller var man nu befinner sig. Jag tycker att man kan se på alla de här betydelserna– –att när man försöker specificera det, säga något mer än social hållbarhet– –så blir det lätt en ideologisk diskussion. Det är inte självklart vad trygghet är– –eller hur en demokratisk planprocess ska organiseras eller av vilka aktörer. Vad som är bästa måttet på folkhälsa. När jag försökte förstå mig på begreppet social folkhälsa– –såg jag olika typer av definitioner– –och hur de också påverkar hur man ser på kopplingen– –mellan stadsbygganden och social hållbarhet. Hur man förstår begreppet och vilka insatser som blir vettigast. Jag formulerade tre teman: ”Social blandning”, ”Social sammanhållning” och ”Socialt kapital”. Att de olika områdena kan tematiseras lite så här. Social blandning betonar social hållbarhet som något– –där människor med olika bakgrund och resurser kan bo i samma stadsdel. Då fokuseras det på frågor som rör segregation och integration. Framför allt bostadspolitik, upplåtelseformer och anpassning till… …tillgänglighetsfrågor och sånt. Social sammanhållning, då betonar man skillnaderna som små– –och fokuserar på utjämningspolitik, fokus på olika samhällsgrupper. Att det snarare är socioekonomiska åtgärder som är vettiga– –om det är social sammanhållning man vill uppnå. Det sista temat Socialt kapital handlar om att skapa nätverk. Att vilja bo kvar där man bor, lära känna varandra– –engagera sig i sitt område och veta vart man vänder sig vid problem. Alltså fokus på gemenskapen och på individens förmåga att sköta sig själv. Kanske också öppna offentliga rum, möjligheten till lokalt föreningsliv. Det är själva begreppet social hållbarhet. I skriften som jag gjorde åt Stiftelsen Arkus– –lyfte jag ett antal olika teman, där jag menar att man kan se kopplingen– –mellan social hållbarhet och stadsutveckling. Den första tycker i alla fall jag är den mest uppenbara: Associationen kring arkitektur, stadsplanering och social hållbarhet– –är ju frågor om tillgänglighet– –och att liksom fråga sig: ”Vem är det som bor i staden?” ”Hur ser normen ut och hur ser avvikelserna från den ut?” Här har arkitektur och planering– –ett uppenbart uppdrag och uppenbara verktyg att eftersträva en stad– –där ”alla” kan ta sig runt på platser och vistas i byggnader. Det uppmärksammar normen– –och hur man kan inkludera dem som faller utanför den. I den fysiska miljön, i planprocessen eller genom olika digitala tjänster. Genom universell design. Jag har skrivit här att en stad för alla är ett mål vid planering. Att tillgänglighet och universell design är frågor och verktyg som finns att tillgå. Och begriplighet och tydlighet i den fysiska utformningen. Nästa tema är då frågor som rör bostadspolitik. Vem bygger vi för? Då handlar det ofta om upplåtelseformer. Bygger vi hyresrätter eller bostadsrätter? Och bostadskostnader. Vem har råd att bo var i staden? Eller vem har råd, när de bygger nya bostadsområden? Begreppet ”renovräkning” har kommit upp på agendan. En tungvrickande svensk översättning– –av det engelska ordet ”renoviction”– –som handlar om att man renoverar och höjer bostadskostnaden– –och därmed trycker ut svagare grupper från bostadsmarknaden. Ett sätt att byta ut sina hyresgäster– –genom att höja bostadskostnaden i samband med renovering. Nästa tema: ”Vem är trafikanten?” Alltså även trafikmiljöer och infrastruktur… Även där finns det normer– –och olika grupper att ta hänsyn till. Det finns en poäng med ett normkritiskt förhållningssätt. Hur är det att vistas i miljöer som främst är utformade för mobilitet? Platser där vi vistas, inte bara transporterar oss. Vilka är trafikanterna? De är barn och gamla, kanske kroppsligt svaga– –ensamma eller i grupp, resursstarka eller resurssvaga– –svenskspråkiga eller inte, uppkopplade eller inte. Där kan ett socialt hållbarhetsperspektiv vara belysande och viktigt. En annan självklar koppling kan man se i stadens offentliga rum. De här platserna i staden, där ”alla” har möjlighet att vistas– –att se och bli sedda, uttrycka sina identiteter och åsikter– –att demonstrera och fira– –på platsen för demokrati och social interaktion. Centrala aspekter av social hållbarhet, tänker jag. Nästan oavsett hur man förstår social hållbarhet– –får man inte förbise vikten av offentliga rum. Här har jag skrivit kollektiva rum. Det är för att när man säger offentliga rum– –så fastnar man ibland på… …en diskussion om platser, som… …just de offentligt omhändertagna rummen i våra städer. Eftersom det i dag är så mycket privat och offentlig blandning i våra stadsrum. Privata aktörer har stort inflytande över hur stadsrummet utformas. Vad som händer där. Så man ska inte glömma bort köpcentra som en viktig plats för oss människor. I vårt vardagsliv och just det här att se och bli sedda– –och uttrycka identiteter. Det gör vi också i privata gemensamma rum. Man ska se de rummen som viktiga. Rum för gemenskap och rum för identitetsskapande. Men man ska också se betydelsen av– –att det fortfarande finns öppna, inte kommersiella mötesplatser. Att vi inte bara är hänvisade till kommersiella rum– –där det kan finnas olika typer av barriärer, ekonomiska eller andra– –som gör att inte alla kan vistas där på lika villkor. Den tredje platsen handlar om vikten av platser mellan arbetet och hemmet. Ett sätt att inkludera både kommersiella och icke kommersiella mötesplatser. Stadsbyggandet kan ju bidra till att skapa såna platser– –och också bidra till att hota existensen av såna platser. Man kan också fråga: ”Vad finns det för kollektiva rum i den här delen av staden?” Argumentera för en viss typ av mötesplatser– –eller för trevliga lokaler för den tredje platsen. Bibliotek, kaféer, gym eller vad det nu kan vara. Eller torg. Vilka möjligheter för lokal gemenskap skapar vi? Här tänker jag på hur grannskapet är utformat. Som ett ramverk för en viss typ av socialt liv. Att det kan gynna eller missgynna… …olika typer av social interaktion mellan människor– –eller olika typer av lokalt liv– –beroende på hur grannskapet är utformat. Den fysiska miljöns utformning ger vissa förutsättningar för en viss typ av möten. Det här är möjligt att se– –både i existerande stadsdelar– –som är några decennier gamla– –och som perspektiv på nybyggda områden. Vad är det för socialt liv man skapar förutsättningar för? Finns de här icke-kommersiella mötesplatserna i området? Finns det lekplatser eller mest butiker? Finns det små gårdar eller är det ett öppet landskap? Är det storskaligt, högexploaterat eller småskaligt och glest? Är det mest privata trädgårdar– –eller finns det ett lokalt centrum med service? Finns det tvättstugor eller har alla egna tvättmaskiner? Skillnad från förr och nu, när man byggde folkhemmet. På 1940–1960-talen var grannskapets tvättstuga ett slags mötesplats. Så är det i allt mindre utsträckning idag. Vilken typ av sociala ambitioner kan man se i hur grannskapet utformas? Flygbilden här är från området Rostad i Örebro– –som är ett känt grannskapsplanerat område. Både små gårdar runt några portar– –en stor gemensam yta i mitten– –och ett lokalt litet centrum i ena änden. På samma sätt kan vi titta på det som byggs idag. Vilken typ av lokal gemenskap har området förutsättningar för? Hemmets utformning kan också återspegla sociala normer– –och också skapa nya, så klart. ”Trångboddhet, varannan veckas liv, kollektivboende, öppen planlösning…” Det är olika sätt att titta på hemmets utformning och hur vi lever idag. Något som både kan utmana normer– –och skapa normer. Hur ska en bostad vara utformad för en familj– –som varannan vecka har tre barn– –och varannan vecka ett barn eller inga. Vad berättar utformningen av ett kollektivhus om livet i det? Den här skillnaden mellan 1950-talets arbetskök– –och den öppna planlösningen säger något om nya sociala normer– –och nya sociala relationer. Sista temat är ”Verktyg och indikatorer”. Somliga tycker inte att man kan prata om verktyg för det här. Det här luddiga området är svårmätbara saker. Det är att förenkla en för komplex fråga. Men somliga vill betona betydelsen av– –att det finns medborgardialoger som ett konkret verktyg– –eller olika typer av certifieringar som t.ex. Sweden Green Building Council. Det kan ha sin poäng att berätta– –att man har jobbat med sociala aspekter av hållbarhet också i sitt yrke. Eller att det finns möjlighet att mäta och jämföra olika projekt eller platser. Hållbar upphandling är också ett verktyg som tas upp ibland. Att man kan ställa sociala hållbarhetskrav i upphandlingen. Eller sociala klausuler. När man t.ex. ska… …renovera eller restaurera i ett bostadsområde– –att man skriver in att entreprenören t.ex. ska anställa lokala ungdomar– –eller arbetslösa i det området för att göra en social insats. Det kan säkert finnas några– –som i branschen i praktiken jobbar på byggbolag eller i kommuner– –eller är arkitekter… De har nog olika uppfattningar om– –huruvida det är bra eller inte med såna här konkreta verktyg. Eller om det mer handlar om förändrat tänkesätt– –eller ny begreppsapparat eller mer kunskap. Vi löser inte den lokala demokratin– –bara med att ha gjort ett antal medborgardialoger. Frågan är hur de har gjorts. De här certifieringarna betyder ingenting i verkligheten. Det finns olika uppfattningar om– –huruvida de ska formuleras som verktyg– –men de finns där. Här är min sista bild. Jag vill betona betydelsen av att se hela staden– –och inte bara stadsdelarna vad gäller social hållbarhet. Man hamnar lätt i lokalt perspektiv, men frågan gäller hela staden. Det är inte stadsdelar som är segregerade. Det är städer. Som jag förstår det så är rättviseperspektivet– –och normkritiskt förhållningssätt centralt i social hållbarhet. Det är viktigt att se hur stadsutveckling– –både kan stärka och motverka social hållbarhet beroende på hur det görs. Och varför pratar vi om social hållbarhet just nu? I tider av gentrifiering, marknadisering och försvagad offentlighet. Antingen är det just därför, eller också är diskussionen intressant– –samtidigt som så många trender i samhället går åt ett annat håll. Den sista punkten som jag också tycker är viktig– –det är att dels… Så här: Jag menar inte att ingenting av det här redan görs– –för det görs ju en massa fall. Med socialt hållbarhetsperspektiv på stadsutveckling kan man se– –vad som redan görs, saker som kan göras annorlunda– –eller som motverkar varandra. Om bostadspolitiken drar åt ett håll– –spelar det ingen roll vad man gör när det gäller lokalt föreningsliv. Det görs en massa saker relaterade till social hållbarhet i stadsutveckling– –men det kan säkert också göras bättre. Jag stannar där.