EU:s utsläppshandelssystem täcker ungefär hälften av Europas utsläpp. Det är i huvudsak stora utsläppare, tänk kraftverk och stålproducenter. Ett antal stora skorstenar helt enkelt. Men det är mycket utsläpp, det är hälften av alla utsläpp i Europa. Företagen som har skorstenarna är skyldiga att vara med i utsläppshandelssystemet. För varje ton som de släpper ut måste de leverera en utsläppsrätt. De här utsläppsrätterna har de i vissa fall fått och i vissa fall fått köpa på marknader via auktioner. Eftersom det finns en begränsad mängd utsläppsrätter, så kan man hålla koll på hur mycket utsläpp som sker inom EU. Det är ett väldigt bra system som gör att man får kontroll på utsläppen.
Ibland påstås det att det inte är så smart att de här företagen får fria utsläppsrätter. Men jag tycker att det är helt i sin ordning. De här företagen har ändå ekonomiska incitament att inte använda dem, för då kan de sälja utsläppsrätterna. Argumentet för fri tilldelning är att man inte knuffar ut industrier till Kina eller andra länder där man inte har det här systemet. För då går de ju miste om den fria tilldelningen. Så det är ett sätt att kombinera ekonomiska incitament att minska utsläppen, med att behålla industrierna inom EU. Så att de inte istället flyttar till länder med mindre ambitiös klimatpolitik. Så systemet fungerar bra.
2018 genomförde man en stor förändring kallat ”The Swedish Proposal”. Det var ett väldigt bra förslag. Det är en av de allra största klimatpolitiska framgångarna som Sverige har haft genom tiderna. Vi lyckades påverka systemet. En viktig sak var att vi fick ner antalet utsläppsrätter på marknaden. En annan sak som gjordes var att man införde ett system som innebär att om det finns många sparade utsläppsrätter i systemet, så kommer det automatiskt att försvinna utsläppsrätter. Blir det ont om utsläppsrätter så kommer man ge en större tilldelning. Det här är bra för det innebär att det blir en större stabilitet i priserna, vilket är bra för alla.
Men det finns en konsekvens, om vi i Sverige skulle köpa utsläppsrätter idag och sedan riva sönder dem direkt. Då skulle det bli färre sparade utsläppsrätter i systemet. Det skulle då innebära att det auktioneras ut fler. Då försvinner effekten av att vi har köpt och rivit sönder utsläppsrätter. Därför funkar inte en sådan politik längre. Samtidigt är motsatsen att om vi gör åtgärder i Sverige som gör att efterfrågan på utsläppsrätter ökar inom EU, då kan det komma ut fler utsläppsrätter på marknaden. Så man får vara försiktig med politiken. Här pekar vi på att till exempel minskad svensk elexport till, säg Polen och Tyskland, kan driva upp efterfrågan på utsläppsrätter i de här länderna och göra att det kommer ut fler utsläppsrätter. Så var det inte tidigare. Då fanns det en fast mängd utsläppsrätter som gavs ut varje år. Så om vi kan bidra inom systemet och göra det billigare att till exempel gå över till en fossilfri teknik. Om vi hjälper till med det, oavsett var den sen används, då kommer efterfrågan på utsläppsrätter att minska. Det blir fler utsläppsrätter som sparas och fler som automatiskt rivs upp. En sådan politik fungerar nu. Det gjorde den inte tidigare.